Under en spelning på Chinatown dök en man som hette Torsten upp. Han var agent i Sverige för en engelsk orkester som hette Max Collie’s Rhythm Aces. Bandet bestod av rutinerade musiker och hade vunnit en troligen riggad jazztävling i USA och kallade sig världsmästare. Man hade en slogan som löd ungefär: ”the band that brought back the guts in English Trad Jazz”. Engelska och svenska musikerförbundet hade en viktig regel. För att en orkester skulle få arbetstillstånd i endera landet skulle ett utbyte ske med lika många engagemang. Därför kom vi till London för att spela en vecka i januari 1977.
Jag minns inte så mycket av det, jo det var en kväll när vi var hembjudna till bandets mycket sympatiske banjoman efter vår spelning. Vi åt och drack och lyssnade på skivor. Engelsmännen var entusiastiska över Jabbo Smiths småbandsinspelningar, och vem var inte det! Det var bara det att skivspelaren gick för fort så Jabbo’s och Omer Simeon’s snabba löpningar på trumpet respektive klarinett blev nästan outhärdligt stressade och i för höga tonarter… Jag kunde inte förstå att dessa musiker (world champions) inte uppfattade det.
Jag har skivan som Jabbo signerade åt mig.
Appendix I
Här har vi mitt arbetstillstånd för det första Englandsbesöket. Vi spelade bland andra ställen på en London pub som hette Bird’s Nest.
Appendix II
Det här är en biljett från vår spelning i Dover, februari 1977! Troligen den sista på turen. Det var där vi träffade Arthur Collinson, en sympatisk banjosolist för första gången.
Appendix III
Scaniazz på Bohemia Jazz Café 27 januari, 1977. Kan det ha varit den här gången som ljuset slocknade och Uffe, i ett fåfängt försök att lätta upp stämningen, drog den där torra vitsen om Sturebadet i micken? Vanligtvis genererade den ett artigt fniss, men nu var det tyst som i graven!
