På hemmafronten såg det annorlunda ut 1979. Chinatown hade gått i graven, sörjt av många, på grund av oklara affärer. Även Bohemia Jazz Café med framförallt fantastiska moderna jazzgrupper, ibland direkt från New York på programmet, fick stänga på grund av ”orent mjöl i påsen”.
Ett nytt ställe dök oväntat upp. Några gubbar drog igång jazz på en sömnig Solidar Restaurang men det verkade inte kunna dra någon publik. Vi spelade där för ett fåtal och till och med när jag gick dit för att höra Papa Pipps med den celebre gästen Wild Bill Davison på kornett fick jag avnjuta musiken i sällskap av blott en handfull andra diggare. Men plötslig hände något när solen tittade fram på allvar och vi alla behövde festa lite och visa upp vår solbränna. Jag hade varit från stan i några veckor när jag kom förbi och fick se kön som ringlade sig lång utanför Pilgården, som restaurangen hette.
Nu regnade det speltillfällen över de lokala jazzgrupperna. Vi hade fina spelningar där medan det serverades rejält med öl, vin, (sprit?) och en famös jazzgryta. Jag jobbade en period som tidningsbud och träffade under vargtimmen en något påstruken man som kände igen mig från just Pilgården. Han berättade att någon i ledningen för stället gett sig iväg med kassan. Och liksom Chinatown och Bohemia fick succén ett hastigt slut.
Så här ser entrén till före detta Pilgården ut idag.
Appendix I
Här är affischen till Pilgården. Fenomenal! Det gläder mig speciellt att se konstnärens namn, Göte Wallin. Tyvärr vet jag inte var han tagit vägen men jag försökte att med ord måla ett snabbporträtt av honom i boken ”Jazzen i Malmö” 2003 (där man kan läsa mer om både Pilgården och Scaniazz!). En rolig godhjärtad man med ett nästan uppseendeväckande otidsenligt utseende.
