Från min horisont förändrades hemstaden Malmö enormt under 1985. Vi hade varit runt i Europa under tio år och upplevt festivaler med jazz, öl och mat med mera och kunde inte drömma om att man kunde ha något sådant hemmavid. Men där var den plötsligt, den stora Malmöfestivalen med sitt kräftkalas, sina drakbåtstävlingar och alla matstånd. För vår del blev det till en början spelningar i idrottsklubben Enighets stora öltält på Stortorget, sedan ett annat år uppträde på scenen på Gustav Adolf torg och snart också ett eget öltält.

Men vid det laget var Scaniazz- odysséen praktiskt taget över så låt oss återvända till våren 1985. Efter succén med Bix-filmen på Victoria gick jag och några andra och tog ett snack med krögaren på Mattssons Musikpub som låg nära Centralstationen. Mannen i fråga hette Lollo Östling och hade ett förflutet i Stockholms jazzvärld, det visste vi. Kunde vi hitta en dag att ha jazz på hans ställe? Ja, på torsdagar hände det inte så mycket på puben så det kunde vara värt ett försök. Premiärdatum sattes till torsdagen den 18:e april.

De andra som var med mig var Torsten som redan förkommit i den här historien, driftig och uppfinningsrik. Med var också en man som hette Åbjörnsson i efternamn och som just av någon anledning avgått som ordförande i föreningen Jazz i Malmö och hade bra organisatoriska egenskaper när det gällde det formella. Vidare hängde Dennis som jag kände som banjo-man och gitarrist på och visade sig vara mycket intresserad av saken. Det var också han som halade fram ett gammalt medlemskort när vi satt och spånade på ett lämpligt namn på den nya klubb som vi ville bilda. Vi beslöt oss för att helt fräckt ta namnet Hot House som en klubb på 50-talet kallats. På så sätt kunde vi attrahera även de som varit med då.

Efter en blygsam reklamkampanj och någon tidningsrubrik inväntade man med spänning öppningen då Scaniazz tillsammans med Kroons Jassband skulle dela på kvällen.

Jag blev sjuk i influensa efter några tuffa spelningar helgen före med 40 graders feber varje morgon även på den viktiga torsdagen. Men jag tryckte i mig magnecyl och tog en taxi till Mattssons och när vi började spela trodde jag inte mina ögon. Stämningen var plötsligt som i Holland; trångt, festligt och fullsatt. Nästa morgon var jag frisk och feberfri!