På Polenturnén debuterade Fabian som rörblåsare med den äran. Vi hade blivit samspelta genom massor av spelningar med vår kvartett. Vi hade också tagit med John som ersättare för Björn på banjo och John hade i sin tur tagit med sin trevliga fru Jytte. Det innebar att de två vanligtvis fick dubbelrum medan vi andra bodde på enkelrum, men det innebar också att alla efterfester, och de var många på de gamla fina hotellen, förlades hos dem eftersom det var mest plats där.

En gång när vi hade haft en tidig spelning bröts strömmen klockan 20 och alla bara gick och lade sig. Det var tydligen inget ovanligt med mörkläggning men vi som hade siktat in oss på fest letade desperat efter något att lysa med. Vi hittade väl något skulle jag tro.

Det blev många långa promenader. Vår guide sa alltid, efter att han hittat en plats där vi kunde parkera bussen; ”It’s just fifty meters…”

Musikaliskt gick det fint med succéer överallt. En av de bästa spelningarna var för en andaktsfull, tystlåten, men varmt applåderande publik. Efter konserten visade sig att det var arméns musikplutoner som vi spelat för!

Slutligen kom vi till det stora problemet. Hur göra av med alla pengar som vi inte fick ta med oss hem. Trots att vi hade varit ute och ätit och alltid tagit det dyraste på menyn var fickorna fortfarande fyllda med sedelbuntar och jag skulle inte bli förvånad om att vi fick en normal månadslön per man varje gång vi spelade.

Så jag gick gata upp och gata ner i Warszawa i ett Polen i kris och tänkte: ”Hemma finns det massor av prylar man vill ha men sällan har man tillräckligt med pengar. Här är det precis tvärt om!” I det stora varuhuset hängde det bara tre grytlock till salu på husgerådsavdelningen!

Vi köpte en del musikprylar till bandet, som mikrofonstativ och dylikt, men de sakerna fick inte något långt liv. Bästa köpen för egen del var nog en kattkorg som jag nyligen circa 30 år efter att själva katten gått bort skänkte till Erikshjälpen och en samling LP med ”The Complete Works of Chopin” som jag ännu har glädje av.