Många band spelade varje år på festivalen i Dresden och nu i maj 1985 lyckades även vi bli inbjudna, trots att vårt ”sound” var udda i sammanhanget. Jag har en bilderbok som presenterar denna framgångsrika festival i bilder, men min upplevelse av evenemanget var betydligt större än den glada Dixieland-weekend som man ville visa upp där. Det inte lätt att sätta sig in i hur det var att leva bakom järnridån, men jag har haft vänner och brevkontakter som har vittnat om bland annat hur svårt det var att inte få röra sig fritt i Europa. Och när vi och andra band från väst kom till dem i DDR med vår jazz väckte det starka känslor. Mer än 100.000 människor gick man ur huse för att hylla orkestrarna på den avslutande paraden.

Det började med museibesök och en glimt av stadens kulturskatter. När man promenerade kunde man inte vara oberörd av den märkliga stadsbilden med alla öppna ytor som vittnade om totalförstörelsen under krigsslutet (februari 1945). Vi passerade även Frauenkirche, ruinen som fick stå kvar som ett minnesmärke över det som hände då.

Vår största konsert skedde på Kulturpalatset och spelades in av den östtyska statstelevisionen. Vi lyckade se en glimt av den när den visades någon dag senare på den lilla TV:n på hotellrummet.

Många år senare fick jag en mystisk DVD av en jazzvän i Holland som innehöll hela konserten. Liksom i Breda 8 år tidigare hade vi med en låt av Clarence Williams som heter Mandy Make Up Your Mind.

• Paul Bocciolone Strandberg, kornett, sång
• Arne Hojberg, trombon
• Jan Nilsson, klarinett, altsax
• Bjarne Lövdin, piano
• Björn Ekman, banjo
• Karl Kronqvist, kontrabass

Appendix I

I TV-programmet från Dresdens jazzfestival blev vi även intervjuade, så det var tur att man inte skolkade från samtliga tysklektioner i skolan. Kalle, vår nya bassist satt nog inne med de bästa kunskaperna därvidlag.