Hemmaplan & final · del 2 · sista

Från mitten på 80-talet fanns det rikligt med alternativ för att musicera här hemma när jazzlivet i Malmö plötsligt blommat upp igen. Själv ledde jag jazzensembler som spelade rolig repertoar och stundtals kom en bra bit på karriärstegen lokalt och som även kunde göra en och annan utflykt till de utländska jaktmarkerna. Vi hade en klubb som gjorde konserter varje vecka där jag hade fullt upp som bokare med många spännande besök att krydda programmet med och publiken var med på noterna.

Likt Odysseus irrfärder bjöd färden med Scaniazz på framsteg och bakslag i en kavalkad av oförutsägbara händelser. När vi spelade från morgon till kväll i replokalen på Gamla Väster i början på 70-talet hade vi inte ens tänkt att vi skulle bli ett band som tog spelningar och längre fram visste man aldrig riktigt vad nästa steg skulle innebära.

Jag kan skönja formtopparna som kom med cirka 3 års mellanrum:

• 1976 med det första bandet som spelade mycket blues och mycket från Clarence Williams repertoar. Framgång på Breda-festivalen bland annat.
• 1979 med väl utarbetade arrangemang och en mycket originell repertoar.
• 1982 med sjumanna-bandet som väckte uppmärksamhet i New Orleans och spelade in flera LP för amerikanska Stomp Off.
• 1985 med bandet som spelade i Dresden med erfarenhet och inspiration.

Alla perioder hade sin egen profil även om inställningen till musiken var densamma. Hettan, nerven, blueskänslan, passionen – allt skulle ut, vare sig publiken kunde räknas i hundra- eller ental och efter varje spelning var man som en ny människa. Jag tror inte att jag någonsin sneglade på klockan och tänkte ”är det inte slut snart” under de där åren.

Den jazzvärld som vi rörde oss i var förhållandevis liten men vi fick den att kännas större samtidigt som vi växte en bra bit själva.

P.S. Även om ”Scaniazz Story” härmed är färdigberättad kommer det att inom kort dyka upp mer material som finns i gömslena i form av foton och inspelningar under rubriken ”Scaniazz-Sweet Memories”.