Jazz Kvartteten
En musiker som vill spela ”live” måste turnera mer eller mindre för att få publiken att räcka till. När jag blev pappa i 35-årsåldern ville jag turnera mindre. Jag kom på att det fanns sätt att möta nya uppskattande åhörare i närområdet genom att samarbeta med studieförbund med verksamhet riktad mot institutioner som sjukhus, skolor, pensionärsföreningar och fackförbund. Främsta partnern i samarbetet blev Skånes Bildningsförbund.
Det handlade nu om mindre publikantal och förutsättningen för spelningarna var att arbeta med en mindre ensemble. Jag bildade därför en kvartett med ungefär samma sammansättning men med olika personer under de följande årens lopp. Det fanns inget behov av ett mer ”fancy” namn så vi kallade oss helt enkelt för jazzkvartetten. Konceptet byggde på att jag berättade en hel del om musiken och om vilka vi var eftersom vi oftast riktade oss till nya ”icke troende” åhörare.
Det blev till mycket upplyftande meningsfulla möten för oss och publiken.
Den här upplagan av kvartetten (c:a 1988) bestod av bland andra Tore Eriksson som jag träffat av en slump, och som hade berättat att han höll på att lära sig alla soli av Adrian Rollini som var bassaxofonens mästare i den klassiska jazzen. Förutom Tore och hans bassax hade vi med Björn Ekman som jag redan hade spelat med i c:a 10 år på banjo och vidare Anders Holmberg på klarinett. Anders var verksam i Malmö-jazzen redan på 60-talet och vi hade lärt känna varandra bättre genom jamsessions på Mässingshornet då han också blev medlem i Hot House Jazzmen.
Själv spelade jag som vanligt kornett och sjöng samt fick som sagt en alltmer större roll som presentatör av musiken.
Och musiken i fråga var konsekvent stilren jazz från 1920-talets storhetstid.
