Våren 1977 blev problematisk för bandet och problemet för oss andra stavades Uffe. Det var som med fotbollsstjärnor, andra band började dra i honom och han hade förstås svårt att säga nej till föreslagna spelningar med krockar som följd. Så kunde det inte fortsätta och dessutom tyckte vi att han hade svårt att lära sig nya låtar, så våra väga skildes. Han skulle komma tillbaka på nya premisser längre fram.
Men nu hade vi redan tackat ja till att återkomma till Europas största festival i genren i Breda efter succén året innan och vi hade en rykande ny skiva att försöka sälja.
Vi frågade Frans, som var en storhet på Malmö’s jazzscen, först med banjo och sedan som bassaxofonist på 60-talet och numera i början på 70-talet i en så kallad ”fri” jazzgrupp. Men jag hade jammat med honom och visste att han älskade den tidiga jazzen. På vår första repetition gick det förbluffande bra och vi satte ett tiotal Clarence Williams-låtar på direkten.
När vi skulle till Breda blev det dock en massa strul som lyckligtvis löstes i sista stund. Frans skulle medverka i ett radioprogram och måste ta flyget och bli hämtad i Amsterdam. Återigen hade vi en svettig pubspelning på ”Blue Note” (den 20:e maj 1977) som gick strålande och jag tror att det var där som vi ”upptäcktes” av en amerikansk skivproducent. Jag hade blivit vän med Ev Farey som var en berömd västkusttrumpetare med förflutet i Bay City Jazz Band och det var han som gjorde honom uppmärksam på oss. Jag fick en skiva av Ev som han signerade med ”Paul/In 1977 – Breda You Are #1/Ev Farey.
Bland band som imponerade på oss minns jag Anachronic Jazz Band från Paris och vi hörde också en fin konsert där Doc Cheatham spelade med Theis Nygaard.
På stora scenen hade vi turen att det efterföljande bandet Harlem Jazz & Blues Band var försenat så vi fick förlänga vår konsert och det gjorde vi med glädje. Även pressen talade om vårt framträdande som festivalens höjdpunkt.
Vi fick med två låtar på samlingsskivan från festivalen och en av dem var I’m a Little Blackbird med sång av Neta och fint ensemblespel. Innan vi åkte hem hade jag ett samtal med Ev Farey om att spela i USA. Ingen idé menade han, ”Det är här i Europa som dom vet vad du talar om om du nämner Bix eller King Oliver.”
Scaniazz plays I’m a Little Blackbird. Recorded in Breda, Holland on May 21, 1977.
- Paul Bocciolone Strandberg, kornett
- Frans Sjöström, sopransax
- Björn Ekman, banjo
- Stefan Kärfve, tuba
- Hans Bendroth, washboard
- Agneta Engström, sång
Appendix I
Mer från Breda 1977!
Följande inspelning från succéspelningen på Blue Note är inspelad av någon i publiken och mikrofonen kommer lite för nära kornetten i slutkoruset, men bortsett från den felaktiga balansen är det ett bra dokument över intensiteten i spelat och den hypnotiska stämning som rådde denna kväll.
Scaniazz plays Funny Feathers. Recorded in Blue Note, Breda, Holland on May 20, 1977.
Appendix II
I juni 1977 introducerades en ny medlem i Scaniazz. Vem? Läs fortsättningen på Scaniazz Story i morgon!
