På våren 1985 fick jag nys om att en ny dokumentärfilm om jazzlegenden Bix Beiderbecke (1903-31) skulle visas i Stockholm. I min dignande LP-skivhylla finns ett ställe där ryggarna på konvoluten är näst intill uppslitna och det vittnar om att just Bix är en av de främsta orsakerna till att jag ägnat det mesta av min vakna tid till musikstudier och musikproduktion i olika former, så självklart ville jag inte missa den filmen.
Skulle jag sätta mig på tåget eller försöka få någon att ta filmen till Malmö och visa den här? Jag valde att försöka det sistnämnda alternativet. ”Folkets Bio” sade nej, men på ”Bio Kontras”t på Victoriateatern fanns det intresse. Jag gjorde tillsammans med dem upp en plan där Scaniazz skulle vara förband och min vän Leif ”Smoke Rings” Anderson tjäna som presentatör. Det behövdes bara ett bidrag från kulturnämnden för att det skulle gå i lås så vi ansökte om det.
Jag minns att jag hängde vid bardisken på puben ”Bullen” en kväll när Kjell Hansson från kulturförvaltningen kom in i lokalen, där han var stammis och ropade: ”Du får pengarna!”
De blev två dagar som var en total succé och en triumf för den klassiska jazzen och något som blev den tändande gnistan till den ”boom” som den musiken och dess anhängare skulle få uppleva under den kommande 15-årsperioden.
Musiker och andra entusiaster kom fram ur sina ”hål” och till min stora förvåning fanns publiken plötsligt där när man minst anade det. Ett gäng åkte från Göteborg för att kunna vara med. Vår nya pianist Bjarne var inte tillgänglig så vi förstärkte bandet med Annette från Köpenhamn. Leif Anderson blev liksom jag svårt tagen av filmen och kallade den för ”a labour of love”!