Mässingshornet
En vårkväll det var 1985 tog jag en lite melankolisk skymningspromenad till Möllevången. Allt var lugnt och stilla när jag plötsligt på avstånd hörde musik som lät bekant på något sätt. Jag började gå i riktning mot musiken och det var först när jag kom på några meters avstånd från källan som jag kände igen mitt eget kornettspel och förstod att någon satt och spelade Scaniazz första LP på hög volym. Det var en öppen dörr in till en liten lokal med en bardisk och en ensam person bakom densamma. Genast kände jag igen den långe stilige mannen med dom tjocka glasögonen. Christer den populäre dansante charmören från Lunds Nationsdanser hade öppnat sitt café ”Mässinghornet”. Nu var det inte så att jag slog mig ner och tillbringade kvällen med att dricka mellanöl och prata jazz med Christer. Stället var fullständigt tomt och kändes just då som en felsatsning och ett sorgligt misslyckande och det var inte något som jag ville bli en del av den här kvällen så efter några artighetsfraser vandrade jag vidare.
Men några veckor senare hamnade jag där igen. Nu hade folkmusikerna hittat dit och hade ett av sina typiska jam som jag njöt av. Ofta när herrar (och någon dam) med fioler och gitarrer hade plöjt igenom sina favorit-schottisar och polskor och fått i sig några öl ville de jamma på jazzlåtar vilket inte jag njöt lika mycket av att lyssna på. Men hos Christer på Mässingshornet var väggarna ”tapetserade” med instrument så jag slet impulsivt åt mig ett horn av något slag och deltog i svängfesten. Det blev succé och min moral var på topp när jag vinkade farväl till de andra glada musikanterna.
Sommaren kom och jag och mina vanliga jazzkompisar intog nu stället och jammade vilt flera dagar i veckan och den lilla lokalen blev fylld till bristningsgränsen. Äntligen ett opretentiöst och välkomnande jazzställe i hemstaden!
