I början av 70-talet hade den stora popvågen släkt ut Malmös rika jazzliv, men det fanns ett nytt hopp som emanerade från en lokal högst upp på Swing Inn som kallades Loftet. Där hölls jamsessions varje söndag. När jag och Povel gick i teaterskola i de sena tonåren lärde vi känna vår teaterlärarinnas energiske son Ale som nu lite överraskande hade blivit mäkta populär bland gymnasieungdomar som kornettist och sångare i spetsen för sitt band. Dit till deras näste på Loftet styrde jag och spelkompisarna kosan och vi togs väl emot av yngre och äldre musiker. Till den sistnämnda kategorien hörde en sopransaxofonist, nyligen nedflyttad från Stockholm, som hade ett förbluffande lyriskt spel att ståta med. Uffe, som han hette, och jag fann varandra snabbt och så började det låta allt bättre i replokalen tack vare vår nya stjärna. Nya ”auditions” gjordes och musiker som senare skulle få lysande karriärer ratades, men en som hade den rätta tågan var Facet, som jag kände igen från ett etablerat malmöband på 60-talet. Han bodde i närheten och envisades med att sitta in med sin sousafon i slutet av våra repor och var en entusiast utöver det vanliga.
Det var kanske inte så roligt för vår bassist när dom blev två i samma register och med samma funktion, så någon slängde ur sig ”Du får börja spela trombon som är det instrument vi saknar”, och redan nästa dag började lätt spruckna toner ljuda över Gamla Väster från en nyinköpt trombon. Hur gick det med trombonspelet för Facet? Fortsättning följer…