Jag fick lust att titta i backspegeln lite, och att berätta om mitt älskade jazzband, Scaniazz story. Vi måste då gå tillbaka till början av 70-talet. För en del av er som läser det här är det inte så förfärligt längesedan- men tänk efter; 50 år! Det är femtio år mellan 1923-1973 och tänk på allt som hände då! Nästan alla skivor som är värda att ha och bevara spelades in (min smak!) och det gjordes en hel del film också, televisionen tog över som kvällsnöje och man åkte till månen. Bland det mindre trevliga har vi depressionen och kriget som vi inte bör glömma, och utan det hade inte sådana mix-människor som jag (italiensk-svensk) och Kiki (fransk-grekisk) blivit till.
Okej, det var Scaniazz som var ämnet. När 70-talet tog sin början bodde jag och min polare Povel kollektivt i Lund där vi gjorde lamt motstånd mot lusten att försumma studierna för att i stället använda tiden till att spela blues och jazz dag och natt. Vi fick tag i Lasse, en bassist och Hasse, en trummis att samspela med. Povel spelade banjo och jag hade städat studentbostäder hela sommaren för att kunna köpa en bra kornett. (Jag började ta trumpetlektioner och spela i skolorkester i 15-årsåldern.) Andra som dök upp för audition ratades eller avvek självmant.
Snart blev en återkomst till hemstaden Malmö nödvändig och där hittade vi vårt högkvarter- en replokal i en före detta mjölkaffär på Gamla Väster. Vi delade den med en konstnär som gjorde tryck av Ray Charles som väggarna tapetserats med, men snart fick även våra idoler, Jelly Roll Morton, King Oliver och Bix plats. Mer historia inom kort.