”Inget för stort -inget för litet” stod det på vår presentationsfolder. Det var en fras som vi lånat från Jelly Roll Morton’s reklammaterial, men den var likväl sann även för oss. Kontrasten mellan New Orleans och Kristianstad var stor, men även där bjöd man publiken på världsstjärnor sommar efter sommar. Vi fick vid flera tillfällen inleda, ”blåsa in” festivalen. Och det gjorde vi gärna, dels för att det var roligt och hyggligt betalt men också för att det blev det bästa tillfället för tidningarnas fotografer att ta sina bilder, vilka ofta prydde förstasidorna dagen därpå. Rubrikerna annonserade vanligtvis att det var den sista festivalen – pengarna räckte inte till mer.
En bonus som vi fick var fribiljetter till kvällens konserter. Ett år, 1980 råkade jag ut för en olycklig krock eftersom jag hade gått med på att sätta iväg med ett gäng direkt efter vår spelning med de fina spelmansstämmorna i Delsbo och Bingsjö som mål. Det var en upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan, men samtidigt åkte jag ifrån och missade konserter med Maynard Ferguson, Freddie Hubbard, Cannonball Adderley och Art Pepper på Kristianstads jazzfestival!
När vi deltog 1982 var jag nöjd ägare till en skärmmössa (vilken passar i parad- och brassbands-sammanhang) från ”Steamboat Natchez” i New Orleans.
Appendix I
Så här såg det ut när vi hade äran att inviga festivalen i Kristianstad under jubileumsåret 1980. På bilderna syns Stefan med tuban (fotografernas älskling), Gisen med klarinett, Paul kornett, Fabian banjo, Pålle trumma och Arne trombon.
Appendix II
Nu var det 1982 och festivalöppningen hade tydligen föregåtts av en massa strul. Men vi var på plats med hela gänget. Vi hade bland annat med oss en bastrumma trakterad av Björn så att vi kom närmare en traditionell sättning hos ett New Orleans Brass Band.
