Hemmaplan & final del 1
Odysséen slutade som sig bör på hemmaplan. Under senare hälften av 80-talet blev andra band, gamla och nya konstellationer, allt viktigare för medlemmarna i Scaniazz, till slut även för mig. Vår musik fungerade men den blev än en gång förutsägbar och det kändes som om det gick mot att bli mer som ett kneg än ett konstnärligt stimulerande skapande.
I likhet med många solister och band med gott rykte förväntades det att vi skulle leva upp till just det varje gång och det var allt, det fanns inte så stort utrymme får nya ingivelser inom den ramen.
När jag överblickar bandets historia är jag glad över de förändringar som man tvingades till även om det kändes hårt när det begav sig. På så sätt blev det ständigt nytt liv i verksamheten. Jag hade sett band som turnerade med samma koncept, samma repertoar ute i Europa år efter år och där medlemmarna såg tämligen slitna ut. Jag hade sett orkestrar som hade storhetstiden bakom sig men fortsatte att utnyttja sitt namn som gav dem speltillfällen trots sjunkande kvalitet och brist på inspiration. Jag ville inte ville inte vara med där på den arenan, inte bli som dom.
Resan innebar framgångar och svårigheter som skulle övervinnas, sammantaget en historia som är ovanligt varierad för en orkester i (någorlunda) modern tid.
Att den ständigt fortlevde i nya former vittnar om envishet och uthållighet hos ledning, kärntrupp och de som stöttade genom att engagera oss och utgöra publik. Det var som om den musikaliska inriktningen gav bandet ett eget liv och det var varken som ett professionellt organiserat projekt eller ett kompisgäng.
Till en av våra låtar på youtube finns en kommentar typ: ”Probably the best band in the world”.
Smickrande, men det finns alltid någon annan som är bättre någonstans och att tävla i musik överlåter jag gärna åt andra. Då vill jag hellre tänka på vad den fine recensenten Lennart Stenbeck skrev i Orkesterjournalen 1977 i samband med vår första skiva:
”Scaniazz har utifrån sin inspirationskälla lyckats med att åstadkomma en jazz som inte låter som något annat bands. Den är därför väl värd att ta del av.”
Scaniazz spelar Sweet Emmalina. Inspelat i Lund, den 9 februari 1986.
- Paul Bocciolone Strandberg, kornett, sång
- Arne Højberg, trombon
- Jan Nilsson, klarinett
- Sven Bjerstedt, piano
- Björn Ekman, banjo
- Karl-Åke Kronqvist, kontrabass
Appendix I
Från början till slutet, från Pub Skotten 1973 till Mattssons Musikpub 1986; Blues var alltid en viktig ingrediens i Scaniazz musik.
Scaniazz spelar Soapstick Blues. Inspelat i Lund, den 9 februari 1986.
Appendix II
I gråa november för 33 år sedan kunde man bli upplivad av Scaniazz i Sveriges Radios Lunchmusik med den här fina låten.
Scaniazz spelar Come On Coot and Do That Thing. Inspelat i Lund, den 25 november 1987.
Appendix III
I radions lunchmusik spelade vi också en synnerligen okänd låt.
Scaniazz spelar Your Biscuits Are Big Enough for Me. Inspelat i Lund, den 25 november 1987.
Appendix IV
Det sista som spelades in av Scaniazz var (liksom det första) en blues. Den här är av Leroy Carr.
Scaniazz spelar Your Biscuits Are Big Enough for Me. Inspelat i Lund, den 25 november 1987.
- Paul Bocciolone Strandberg, kornett, sång
- Arne Højberg, trombon
- Jan Nilsson, altsax
- Sven Bjerstedt, piano
- Björn Ekman, banjo
- Karl-Åke Kronqvist, kontrabass